Branschmedlem Företagarna
En utmaning
Redan långt innan PANDEMIN så var stora delar av svensk taxinäring rejält illa ute.
Oseriösa företag har dumpat priser på åtskilliga lokala marknader. Priskrig vid allehanda flygplatser, och underprissatta offentliga upphandlingar har under lång tid dränerat branschen på miljardbelopp.
Normala sunda konkurrensvillkor har snedvridits av ett mycket stort antal hemligstämplade miljoner från Arbetsförmedlingen.
Konkurrensen från helt olaglig svart taxiverksamhet har sedan länge fått växa ohämmat i takt med att sociala medier tagit ett allt större utrymme i informationsflödet. Varken ansvariga myndigheter eller kontrollsystemen har hängt med i utvecklingen.
Den genomsnittliga lönsamheten för åkerier med anställda som rapporterats av SCB har gått från mycket låga 2 % för fem år sedan, till ofattbara minus 10-20% idag. (Detta alltså före Corona!) Förarlönerna har endast kunnat hållas uppe kring existensminimum genom att längden på körpassen pressats upp mot 10-12 tim/dag.
Parallellt med svarttaxi dök så det hippa fenomenet ”Delningsekonomi” upp, och anammades snabbt av förvånansvärt ekonomiskt oförstående politiker från en yngre generation. Därmed kunde ett antal - av till synes oändliga mängder börskapital finansierade främst amerikanska företag - med fiffiga metoder, och med operativa baser i allehanda skatteparadis blixtsnabbt ta sig in på olika marknader, och därmed så gott som helt tillåtas gå under radarn.
Dessa s.k. appföretag är i vår bransch mycket skickliga på att åstadkomma kundnytta, men minimerar till stor del normala kontakter med tillståndsmyndigheter, skattemyndigheter, ordningsmakt, franchisetagare, fackliga organisationer och förare. De enda herre de känner är kvartalsekonomin, och därmed viktas försäljningsvolym och marknadsandel alltför tungt -något som ju i en förment moderniserad bransch ser bra ut i rapporterna till börsen.
Balansen mellan efterfrågan och utbud sätts därmed ur spel. I denna nya sköna värld blir alltså endast volym intressant, då detta i lägen där det finns för mycket investeringskapital allt för ofta räcker för att sälja aktier. (Lönsamheten får någon annan ta hand om senare, när vi sålt våra aktier vidare med vinst...)
Därmed har vår bransch hamnat i ett läge där förmedlingen av taxitjänster blivit mycket enklare att tjäna pengar på än själva utförandet av tjänsten. Kortsiktiga vinster har förvisso skapats, men själva produktionen går nu steg för steg under. (Absolut inte hållbart. Som om t.ex. Volvo skulle acceptera att fabrikerna går med ständiga förluster så länge allehanda bilförsäljare ensamma tjänar storkovan…)
Fågelviksgruppens skicklige tidigare ägare förstod tidigt detta, bytte koncernens namn till det mer moderna Cabonline, och sålde av sitt stora lönsamma taxiväxelföretag till ett stort anonymt amerikanskt investmentföretag - vilket sannolikt köpte detta just i tron att man kort efter köpet - genom lite slimmade kostnader - med god vinst snabbt skulle kunna börsintroducera ett nytt häftigt modernt techföretag.
Men när det var dags förra året så ville ingen köpa några aktier…
Allting går ju så fort nuförtiden... Marknaden var plötsligt översvämmad med Uber liknande företag (Bolt, My Taxi, Cabify m.fl.), och ett barn kunde dessutom räkna ut att p.g.a. priskrigen, de orealistiska upphandlingarna och alla kortsiktiga växelägare/mäklarföretag så var själva fabriken sedan omkring ett halvt decennium på väg mot att bli konkursmässig.
Och fabriken, det är ju vi åkare, och våra anställda förare… (Eller vi ”Transportörer” som Cabonline Group kallar oss i våra i mångt och mycket helt oseriösa franchisekontrakt…)
Och så kom då PANDEMIN. Och därmed har nu brallorna åkt av hela branschen!
Det skall nu bli spännande att som ordförande i TAF under några år få leda vår nya starka, mångsidiga och erfarna styrelse att verkligen hjälpa till med att äntligen få ordning på vår sedan länge misshandlade bransch.
En stimulerande utmaning. Sämre än vad det är just nu kan det ju inte bli!
Michael Harvey
